Förmaksflimmer
Förmaksflimmer
Förmaksflimmer är den vanligaste hjärtrytmrubbningen. Man beräknar att minst 430 000 svenskar är drabbade av förmaksflimmer. Av dem har runt 330 000 fått sin diagnos medan uppskattningsvis drygt 100 000 fortfarande är oupptäckta.1 Risken att utveckla förmaksflimmer ökar med stigande ålder och vid en ålder över 75 år beräknas drygt tolv procent vara drabbade. Sjukdomen har stora konsekvenser för samhället och orsakar 30 000 inläggningar på svenska sjukhus varje år. Kostnaderna för stroke uppskattas till minst 18.3 miljarder svenska kronor om året där 30% av de med stroke hade känt förmaksflimmer.
Referens 1. Flimmerrapporten 2021, Riksförbundet Hjärtlung.
Vad är förmaksflimmer?
Vid förmaksflimmer har sinusknutan i förmaken förlorat sin funktion och istället skickas mängder av impulser till omkopplingsstationen (AV knutan) i ett ”elektriskt kaos”. Omkopplingsstationen förhindrar att samtliga av dessa impulser leds över till kamrarna, men medför istället att hjärtrytmen blir snabb och oregelbunden. I hjärtat fylls kamrarna med blod från förmaken inför varje hjärtslag. Fyllnaden sker dels via ett passivt flöde men också via en sammandragning av förmaken. Vid förmaksflimmer har förmaken förlorat sin förmåga att dra sig samman och förutom att rytmen blir snabb och oregelbunden blir fyllnaden av kamrarna försämrad. Symtomen vid förmaksflimmer är mycket varierande. En del känner inte av sitt flimmer alls, men vanligen ger ett obehandlat flimmer symtom i form av hjärtklappning, andfåddhet, bröstsmärtor, yrsel eller trötthet. Ibland känns ingenting i vila, men istället kraftiga symtom vid lindrig ansträngning.
Olika former av förmaksflimmer
Förmaksflimmer brukar delas in i tre former. Det attackvisa flimret som går över av sig självt, utan någon åtgärd och det attackvisa ihållande flimret som kräver någon form av åtgärd för att gå över. Vid den tredje formen har patienten förmaksflimmerrytm hela tiden, så kallat kroniskt flimmer, där läkaren inte längre försöker återställa vanlig rytm. Förmaksflimmer diagnostiseras med elektrokardiografi (EKG). Diagnosen är vanligen lätt att ställa. Det krävs dock att man har ett pågående flimmer då EKG tas. Problem kan uppstå då flimret är attackvist förekommande och har gått över då man kommer i kontakt med sjukvården.
Symtom som hjärtklappning och andfåddhet kan också finnas vid många andra diagnoser. Därför krävs ett EKG som visar förmaksflimmer för att ställa diagnosen. Vid misstanke på attackvist förekommande förmaksflimmer görs vanligen någon form av så kallat bandspelar-EKG. Ett sådant kan spela in hjärtrytmen kontinuerligt i upp till sju dagar med hjälp av en liten utrustning som man bär på sig. Det finns också annan bandspelarutrustning som man själv kan aktivera vid symtom. Denna utrustning kan bäras i upp till två månader. Sedan några år finns också en möjlighet att ställa diagnos med hjälp av tum-EKG som är en liten platta på vilken man sätter sina tummar vid symtom och ett EKG registreras. Utvecklingen av dessa portabla EKG apparater i olika varianter går fort och det kommer nya i en strid ström. Efter upptäckten av förmaksflimmer brukar blodprover tas och ett ultraljud göras. Detta för att hitta bakomliggande orsaker men också för att få kunskap för att välja rätt behandling.
